Juridisk fred, traditionell fred

Efter 20 år av krig har Ugandas regering och rebellrörelsen Herrens motståndsarmé äntligen enats om vapenvila. Rättvisa ska nu skipas av den internationella krigsförbrytartribunalen som åtalat fem rebeller för brott mot mänskligheten. Långt ifrån alla är dock glada över att domstolen lägger sig i landets rättsskipning. Uttryck träffade akena dennis, ett av krigets alla offer, som föredrar den traditionella freden framför den juridiska.

Akena Dennis lärde sig gå, prata, skriva och läsa i ett internflyktingläger. På kvällarna berättade mamman Adetola om platser som var lugna och trygga. Platser utan soldater och vapen. Utan rädsla. Platser så annorlunda från det han just då kunde uppfatta ifrån moderns varma knä. Det han såg och det han levde i var Pabo: ett av Ugandas största internflyktingläger. Men upplevelserna innan var ännu värre.

I småbyarna utanför Gulu finns ogenomtränglig växtlighet. Där gömde (och gömmer) sig alla bybor som inte var för gamla eller sjuka när rebellerna eller militärerna uppenbarade sig med så många vapen som de mest kunde bära. Otagliga nätter tillbringade Akenas föräldrar med att försöka ta sig igenom ogenomträngligheten så tyst som möjligt med barn på ryggen och i händerna. Och varje gång när de återvände tillbaka till det som kallas hem efter dygn utan mat förbyttes snart lättnaden över att ha överlevt mot förtvivlan över saknade eller mördade grannar och släktingar. På vägen tillbaka till hemmet låg liken uppradade i de små trädgårdarna. Vissa utan läppar eller öron eller näsor; så att de inte skulle kunna berätta om vad de sett och hört och känt. Men det behövdes inga röster för att uppfatta förödelsen; brända hus, våldtagna kvinnor och försvunna barn som år senare återfanns som grymma militärer.
”Det var ett fruktansvärt liv mina föräldrar levde. Alltid rädsla och ångest. Flykt från byn till bushen, från bushen till byn och så tillbaka. Om och om och om igen”, berättar Akena.

Konflikten i norra Uganda har pågått i mer än tjugo år nu. Regeringens strid med Herrens motståndsarmé (LRA) har resulterat i allvarliga brott mot civilbefolkningens mänskliga rättigheter och 1,4 miljoner människor på flykt. Av dessa flyktingar befinner sig många i någon av Ugandas internflyktingläger. Och ett av dem är det Pabo som Akena växte upp i. Som åttaåring lämnade han kriget och sin mamma och pappa för Kampala. Det var
föräldrarnas rädsla över att han eller någon av de andra bröderna skulle rekryteras till armén som gjorde att barnen lämnade internflyktinglägret för Ugandas huvudstad.
”Det kändes som början på ett nytt liv. I Kampala upplevde jag för första gången frihet. Frihet att leva och leka och äta, ingen rädsla. Men å andra sidan var jag alltid nära mina föräldrar i Pabo”, säger han och tittar upp från bordet.

Dennis är idag 24 år och har just återvänt till norra Uganda och konflikten för att jobba som socialarbetare för projektet ”Gulu Youth Centre”. Det är ett center som testar ungdomar för HIV, anordnar spelturneringar
och erbjuder psykologisk hjälp för dem som upplevt för många av krigets sidor.
”Jag tycker om mitt jobb, men det är samtidigt en väldig utmaning. Jag hör så mycket jag egentligen inte vill höra. Jag blir en papperskorg: ungdomarna kastar av sig allt det smutsiga de burit med sig sedan de blev berövade sin barndom i mig” säger Akena och tittar ut över havet.

Han berättar vidare att släktingarna i Kampala uppmuntrade honom när han valde att flytta tillbaka till Gulu och arbeta mitt i kriget: ”hela tiden har jag vetat att jag måste återvända till mitt hem och mitt folk. Det har varit en fråga om när snarare än ifall. Även om det enklaste självklart hade varit att stanna bland Kampalas skyskrapor och turister där det är fredligt och lugnt”. Vägen till jobbet som socialarbetare har Akena finansierat med hjälp av sin baskettalang. Oräkneliga basketstipendier har lyft honom från grundskolan och gymnasiet till universitetet. Idag spelar han på elitnivå i Ugandas nationella basketlag.

Sedan Ugandas regering 2003 bad den Internationella brottsmålsdomstolen, ICC, att undersöka misstänkta krigsförbrytelser i landets norra delar så har vandringen mot fred gått långsamt och försiktigt. Arresteringsor-
der utfärdades 2005 mot fem rebelledare, däribland Joseph Kony som är ledare för Herrens befrielsearmé, men våldtäkterna, övergreppen och morden på oskyldiga civila fortsätter. De internationella reaktionerna mot att låta ICC utreda konflikten i Uganda har främst varit positiva, till skillnad från de inhemska åsikterna som andats missnöje och kyla.
“Regeringen anmälde LRA för krigsförbrytelser trots att den själv orsakat lika stor skada. Bara människorna i norr lever med sanningen. Den riktiga sanningen. Konflikten har pågått så länge nu och är som ett öppet sår som aldrig får chansen att läka. Vapenvilan är skör och folk vill bevara den genom att lägga ett plåster över allt som hänt. Inte på nytt riva upp det. Vi orkar snart inte mer. Därför föredrar jag och mitt folk traditionell fred, inte juridisk fred.”

Han syftar på Ugandas traditionella system som bygger på förlåtelse istället för utpekelse. Akena beskriver den traditionella freden som en reningsprocess. En reningsprocess som på swahili benämns matooput och
som innebär samtal och dialog och förlåtelse blandat med en mängd örter.
“Problemet med ICC är att de inte har förståelse för eller respekterar de traditionella lagarna som vi har skapat och fortfarande lever med. Men det är våra lagar och inte deras som gäller här. ICC ser bara rättvisan och inte freden. Men det är freden som slutar döda oss människor, inte rättvisan”.

Tags: Uganda