SAMTIDIGT I LONDON: Aska överskuggar brittisk valdebatt

Under gårdagskvällen företogs en diskussion på den danska ambassaden med anledning av den danske författaren Carsten Jensens nyöversatta bok, ”We, the drowned.” Följande kan noteras: det av den danske arkitekten Arne Jacobsen ritade huset sträcker sig fem våningar över de fashionabla kvarteren kring Sloane Street – med panoramafönster i två väderstreck har ambassadören en fantastisk utsikt. Kvällen förflöt friktionsfritt; kanapéer förtärdes, visitkort delades ut, och genom det östra fönstret kunde gästerna vid halv åttatiden iaktta hur himlen färgades ljust röd när solen sjönk bakom tornet i Canary Wharf. Vulkanaskan hade uppenbarligen nått London.
 
Inte sent efter att vulkanen i Eyjafjallajökull hade fått sitt utbrott hade brittiska politiker funnit det gott att göra en poäng av spektaklet. David Cameron, partiledare för konservativa Tories, tog chansen att – i ett något förvirrat utspel – fördöma askan. De konservativa anses här vara som bäst i närstrid, och det isländska utbrottet misstänktes förirra kvällens direktsända TV-debatt. Att den erkänt okarismatiske (”He is not a song-and-dance man”, som inrikesminister Alan Johnson träffande uttryckte det) Gordon Brown skulle vinna debatten tycktes då avlägset; premiärministern bad i sin tur om ursäkt för den plötsliga olägenheten, och manade till tålamod kring inställda flyg. Tanken om planetens nära förestående undergång, som med ens planterades via religiösa spörsmål på bloggar, i kommentatorfält och bland galningar på Oxford Street hade känts mindre angelägna om det inte vore för att följande ämnen under kvällen skulle avhandlas: finanskris, budgetnedskärningar och stigande kriminalitet. Kunde det verkligen vara så illa att Island återigen straffade sin omgivning, och spelade då karma in?
 
Innan vi talar om själva debatten bör opinionsläget redogöras för. Labour har innehaft makten sedan Tony Blair vann valet 1997. Där Blair var omtyckt och ansågs gynna det brittiska folkets intressen, föll hans popularitet i och med Irakkriget – något som Gordon Brown fått bära med sig, trots att han svurit sig fri, och trots att han tidigt började avveckla insatsen – dessutom, som en extra börda, gick ekonomin ner, fastighetspriser började falla och yrken försvann. För Brown som redan var impopulär bland (och på grund av sin trumpna personlighet distanserad till) röstarna har åren som premiärminister inneburit sjunkande siffror. Först nu, mindre än en månad innan valet, har Labour börjat återfå sin forna glans.
 
Nu är det dock inte bara aska som fördunklar den brittiska valupptakten. Åskådare av årets kampanj minns med oro valet 1974: året när alla förlorade och ingen vann. För första gången sedan dess tycks utgången denna omgång bli detsamma: a hung parliament, eller minoritetsregering som vi säger, vilket är mer allvarligt i ett ”first-past-the-post”-system som Storbritannien. Tories leder förvisso fortfarande relativt klart, men med tanke på Labours senaste comeback, och det faktum att det brittiska röstningssystemet gynnar vänstern (ingen förstår varför jag tycker detta är underligt) tycks det nu kunna bli dött lopp. I värsta fall innebär det omval, som 1974; men redan talar åsiktsmakare om de ekonomiska konsekvenserna som kan följa på ett hung parliament. ”We could be the new Greece”, varnar Liberaldemokraternas ledare Nick Clegg i en intervju.  
 
Från den välregisserade debatten kom inte mycket, förutom kanske att Cameron lyckades förolämpa en ”nära vän i säkerhetsrådet” genom att framhålla hur ett Kina med kärnvapen är ett större hot än Iran. Istället var det den timide Nick Clegg – som kanske främst är känd för att vara mindre känd än sin finanspolitiske talesperson, Vince Cable, som ”alla älskar” – som tog hem segern. Till och med Labour erkände att LibDem-ledaren, ”vann på stil.” Cleggs stora trumfkort är självklart att Liberaldemokraterna aldrig varit i regeringsställning, och därför inte kan skyllas för något; medan Brown och Cameron anklagar varandra för allt från Thatcherismer till Irakkriget kan Clegg därför med handen på hjärtat lova att något sådant hade aldrig de ställt till med om tvåpartissystemet bara avvecklats, och prata framtid, den medkännande liberalismen, vikten av friskolor och fördelen med EU. Detta är precis vad som hände, och vad Clegg förutspådde när han i debattens öppningsskede pekade på de övriga två partiledarna och sade: ”i kväll kommer de här två lova att inte göra om sina misstag.” 
 
Ah, åter till askan. I skrivande stund ligger det osynliga lagret av sulfat kvar över London. Paniken sprider sig långsamt genom samhället, och till och med färjorna tycks nu överbokade. Skönt då kanske att som islänning inte ha mycket kvar att spela med – efter förra årets turbulens och slutliga krasch kan man nu lugnt låta sina vulkaner stå och pyra. Parallellt med Icesave-processen har islänningarna gåtts hårt åt vilket lett till en obekväm stämning mellan den mindre ön och den större. Man kan till och med, som Steinn Jonsson i en kommentar på timesonline.co.uk, passa på att dra nytta av det senaste dygnets rökning – det sista ordet går således till en islänning:
 
Steinn Jonsson wrote:
Sorry for the flight delays, Europe. We were aiming for London, but it’s hard to be accurate when firing a volcano.

Henrik Johansson

Tags: Carsten Jensen, Island, Storbrittannien, Val, Vulkaner