Våldsamt motstånd

Vad har iranska frihetskämpar och muslimska fundamentalister gemensamt? Kanske att de båda representerar en vilja till förändring, ett folkligt motstånd. De representerar en vilja som aldrig sinar och det är också den viljan som förenar människor. Det är vackert så det förslår.

Mindre vackert är att vissa i sin motståndskamp använder sig av våld för att realisera sina mål. Eftersom bomber och granater sällan är färgglada har det även smittat av sig på den allmänna opinionen – populariteten för muslimska fundamentalister med bombvästar är fortsatt låg. Samtidigt har den iranska frihetsrörelsens popularitet skjutit i höjden och vandrat rakt in i västvärldens hjärtan. Fredliga demonstrationer och drömmar om en frihet från förtryck verkar vara ett bra recept. På bordet har vi därmed två folkliga motstånd varav det ena kan betraktas som ett bra sådant medan det andra kan påstås vara raka motsatsen. Hur kommer det sig? Hur påverkas egentligen våra föreställningar om de olika grupperna av de metoder som dessa använder sig av?

Det iranska folkets motstånd är verkligen beundransvärt, tänk om de lyckas plocka bort mullorna ifrån makten utan våld. Men vad skulle hända om de istället för Twitter och Facebook började nyttja bilbomber och kidnappningar? Jag skulle personligen tappa en hel del av den där sköna helyllekänslan som jag hyser för den demonstrerande ungdomen, om han istället för en mobilkamera plockar upp en brandbomb. Revolution, ja gärna men bara om ni gör det fredligt så att jag slipper se fler otäckheter på tionyheterna. De islamistiska fundamentalisternas våldsamma motstånd är å andra sidan avskyvärt och de påminner om lågstadiemobbare på steroider. Det är knappast en slump att det sällan talas om vad fundamentalisterna faktiskt vill? Våld har en tendens att överskugga allt annat.. Men vad går vi egentligen miste om när vi stirrar oss blinda på metoder och glömmer bort att tänka på motiv?

Richard Hede