Debatt: Därför bör Sverige gå med i NATO

Motståndet mot ett svenskt NATO-medlemskap är baserat på missuppfattningar om både organisationen och Sveriges försvarsförmåga, skriver Viktor Sundman.
Att fyra av Sveriges riksdagspartier nu stödjer ett svenskt NATO-medlemskap måste ses som glädjande, om inte annat för att det kan leda till en mer konstruktiv diskussion kring NATO än vad ständiga hänvisningar till den sedan länge utspelade alliansfriheten har utgjort.
Den enkla sanningen är att Sverige inte kan klara av ett militärt angrepp på egen hand. Det är visserligen osannolikt att Sverige skulle utsättas för ett sådant – troligare är att angrepp skulle komma i form av spionage, cyberbrott, och sabotage av infrastruktur – men i den osäkra värld vi lever i bör man ta det säkra före det osäkra. Visst vore global nedrustning och icke-våldsförsvar att föredra, men Sverige kommer inte kunna få auktoritära makter att ge upp källan till sin makt. Militär makt är fortfarande herren på täppan, och Sverige är alltför litet för att kunna ställa upp en försvarsmakt tillräckligt stark för att kunna motstå ett angrepp.
Ett vanligt argument mot ett NATO-medlemskap är att Ryssland skulle tolka det offensivt, och att det därmed skulle rubba säkerhetsbalansen i Östersjön. Alldeles bortsett från att Ryssland ständigt tänjer på denna säkerhet genom upprepade kränkningar av svenskt luftrum och propagandaspridande i Baltikum, så utgår den teorin om säkerhetsdilemmat från en syn där försvarspolitiska beslut tas i en svart låda, utan möjligheter till insyn. Den utgångspunkten stämmer inte in på situationen i Sverige. För den som följer den svenska NATO-debatten, vilket Ryssland med säkerhet gör, är det tydligt att NATO inte ses som en plattform för offensiv aktivitetet, utan som en defensiv säkerhetsgaranti. Om Ryssland väljer att tolka ett svenskt NATO-medlemskap som offensivt är det enbart för att det passar deras politiska syften, inte för att det är något de själva tror på.
Ett annat motargument rör att Sverige skulle bli skyldigt att stödja andra NATO-länder som blir angripna, på samma sätt som Sverige skulle stödjas. Detta är ett på många sätt märkligt argument. För det första har vi redan tagit på oss en sådan skyldighet gentemot våra nordiska och baltiska grannländer genom riksdagens solidaritetsförklaring. För det andra kan vi tänka oss en situation där exempelvis Estland skulle angripas av Ryssland, vilket verkar vara den troligaste situationen där skyldigheten skulle bli aktuell. Skulle vi inte vilja stödja Estland, ett demokratiskt grannland som vi har en lång historisk samhörighet med, alldeles oavsett om vi är skyldiga till det eller inte? Och borde inte detsamma gälla för andra demokratiska stater vi säger oss ha goda relationer med?
NATO är på intet sätt USA:s förlängda arm. Beslut i organisationen tas i konsensus, vilket ger samtliga länder ett veto. Även som pacifist kan man se att ett medlemskap skulle ge Sverige större möjlighet att förhindra dumdristiga NATO-operationer än vad vi har när vi står utanför. Visst är det bekvämt för Sverige i den nuvarande situationen, där vi kan samarbeta med NATO utan att behöva ställa oss bakom svåra och känsliga beslut. Men denna politiska lyx kommer till priset av osäkerhet, och USA har tydliggjort att man inte anser att Sverige inkluderas av artikel 5, trots vårt samarbete med organisationen.
Ett NATO-medlemskap innebär inte att vi inte längre kan ge bistånd, bedriva rättvis handel, eller arbeta för nedrustning. Ett NATO-medlemskap innebär att Sverige har stöd om vi skulle bli angripna, precis som vi borde, förhoppningsvis skulle, stödja andra demokratier om de blev angripna. Det är dags att NATO-debatten slutar handla om gamla ståndpunkter, missuppfattningar och förvrängningar, och att vi börjar diskutera frågan utifrån en klar och faktabaserad syn på Sverige, organisationen, och vår omvärld.
Av Viktor Sundman
(Utrikespolitiska föreningen i Uppsala är politiskt obundet. Vår publiceringsverksamhet syftar att vara ett forum där olika personer kan, som namnet på vår medlemstidning antyder, ge uttryck för sina perspektiv och åsikter. Åsikter som framförs i våra artiklar är således skribenternas och enbart skribenternas.)