Försiktig optimism när klimatjättar enas

Under ett bilateralt möte i november fick världen ett hoppingivande besked då Kina och USA tillsammans slog fast nya utsläppsmål. Det signalerar viktiga möjligheter, men det finns stor anledning att vara försiktigt optimistisk.

Aldrig förr har väl Xi Jinping och Barack Obama sett ut att vara på så god fot som under det 22:a mötet av APEC (Asia-Pacific Economic Cooperation). Obama, vars internationella framtoning karaktäriseras av en formell och kylig ton, stod nu iklädd en traditionell kinesisk särk (som snarast liknade något från Star Trek) och log brett tillsammans med den kinesiske presidenten. Denna varma diplomati gick hand i hand med mötet som följde mellan de två staterna. Under en gemensam presskonferens i Beijing kunde de båda presidenterna berätta att man nått en bilateral överenskommelse om att sänka utsläppen av växthusgaser. Villkoren för de två parterna ser olika ut: USA lovar att sänka sina utsläpp med 26-28 procent jämfört med 2005:s nivåer, medan Kina lovar att nå sina högsta utsläppsnivåer år 2030 eller tidigare samt att öka andelen förnybara energikällor till 20 procent inom samma tidsram.

                  Det är kraftfulla ambitioner, och även om många forskare hävdar att det krävs ännu mer radikala åtgärder för att minimera omfattande globala klimatförändringar så går det inte att bortse från att det är ett historiskt framsteg. De två länderna är världens största klimatgasproducenter, och båda har visat svag kompromissvilja vid globala klimatförhandlingar. Slutsatsen vid varje sådant möte verkar ha blivit att det inte spelar någon roll vad resten av världen kommer fram till om inte de två bjässarna är med. Därför visar det nya avtalet att samarbete är möjligt, och kanske också att bilaterala och regionala klimatmål är de mest realistiska alternativen för att nå en lösning i frågan. EU:s ambition om att sänka sina samlade utsläpp med 40 procent till år 2030 är ett tydligt exempel på sådana regionala överenskommelser.

                  Samtidigt är väl den dystra verkligheten tyvärr att ambitioner just är ambitioner, och i klimatfrågan är den verkligheten särskilt krass. Kyotoprotokollet som antogs år 1992 är ett exempel på sådana optimistiska mål för utsläppsminskning, vars resultat punkterades av bristande politisk vilja. Motsättningen, verklig eller uppfattad, mellan ekonomisk tillväxt och utsläppsminskning är en hett debatterad fråga som ännu inte fått ett definitivt svar. Möjligheten för Kina och USA att fullfölja sina mål kommer sannolikt vara helt beroende av huruvida man kan hitta en gyllene medelväg där grön energi blir en byggsten i en modern ekonomi.

Barack Obama lovar dessutom mer än han kan hålla med tanke på det amerikanska valresultatet i november, då hans konservativa motståndarparti Republikanerna tog kontroll över båda kamrarna. Deras politiska budskap är bland annat att klimatanpassningar är direkt skadliga för den amerikanska ekonomin, med ett antal politiker som till och med förnekar hela teorin om mänskligt orsakade klimatförändringar. Därför är det osannolikt att någon omfattande grön lagstiftning kan komma till stånd just nu. Möjligheten för Obama att införa en miljövänlig politik kräver alltså att han måste kringgå kongressen med exekutiva direktiv, en bakbundenhet som starkt påverkar hans handlingsförmåga. Presidentvalet om två år kommer att vara ytterligare ett viktigt vägskäl där möjligheten att införa klimatmålen fastslås.

Kinas ambitioner i avtalet är i absoluta termer mer blygsamma, men relativt sett kanske ännu mer radikala. Med en växande över- och medelklass som kräver fler och fler moderna bekvämligheter är påtryckningarna stora för den kinesiska regeringen att öka landets produktion av både konsumtionsvaror och energi. Även då Kina är en av världens största producenter av solceller ligger fortfarande största fokus på energiproduktion genom kolförbränning, som är billigt men också smutsigt både i bemärkelsen att det förorenar luften och jordens atmosfär. Landet gör fortfarande enorma investeringar i sådan teknik, med rapporter om pågående byggnation av kolförbränningskomplex flera hundra kvadratkilometer stora. Beijings ambition verkar först och främst vara att förverkliga den kinesiska drömmen om ett modernt, industrialiserat samhälle; drömmen om ett stabilt globalt klimat kommer på andra plats.

Drömmen om att ge ett drägligt leverne för alla medborgare delas av många fler än bara kineserna. Även Indien, med nästan lika stor befolkning som Kina, har fått upp ögonen för kol som en billig och lättåtkomlig energikälla. Nyligen kunde New York Times berätta att landet är inne i en ”kolrusch” som drastiskt kan öka dess klimatutsläpp, samtidigt som indiska städer riskerar att bli lika förorenade som de kinesiska. ”Indiens utvecklingsbehov får inte offras på de potentiella och i tiden fjärran klimatförändringarnas altare”, sa landets energiminister på en presskonferens. ”Väst måste inse att våra fattiga har behov.” Målet är att fördubbla förbrukningen av inhemsk kol till år 2019. Den nya regeringen med Narendra Modhi i spetsen har gjort tydligt att det nu är indiernas tur att utveckla deras ekonomi, med oroande följder för klimatet.

Beskedet från Kina och USA ger världen förnyat hopp i en tid då framtiden ser mer dyster ut för varje misslyckat klimatmöte som går. Att två länder med väldigt skilda interna politiska omständigheter kan komma överens om ett gemensamt mål för världens bästa är glädjande och bör inte förpassas till pessimismens papperskorg. Men det är för tidigt att öppna några champagneflaskor, och behovet av en global konsensus är fortfarande stort. Förhoppningsvis är det här ett första av många steg i en ökande vilja att ta ett globalt ansvar.

Av: Axel Dalman