Hans Rosling: "Det finns två sätt att åka på bilsemester på, med eller utan karta"

Bild: Marcus Rönne.
Hans Rosling var professor i global hälsa vid Uppsala universitet när han gjorde en förfärande upptäckt: svenska studenter hade sämre kunskaper om världen än schimpanser. Det vill säga, studenternas svar på grundläggande frågor om global utveckling var så dåliga att om man hade låtit schimpanser svara hade utfallet blivit bättre. Sedan dess arbetar han heltid med stiftelsen Gapminder för att bekämpa vad han kallar “förödande okunskap om världen”. Hans budskap om hur fattigdomen minskar och befolkningstillväxten avtar har nått alltifrån studenter till Bill Gates och 2012 blev han utsedd till en av världens 100 mest inflytelserika personer av Time magazine. Uttrycks Emma Høen och Henrik Ljung har träffat honom för att reda ut vad det egentligen är som är så svårt att förstå.
Jag tror först att han har glömt vår intervju. Efter den fullsatta föreläsningen i Uppsala Universitets aula bildas en lång kö av studenter och åskådare som vill byta några få ord med honom, diskutera en idé eller tacka för hans insatser. Någon vill ge honom en bok. Det är som om professorn Rosling blivit mer av en rockstjärna än en akademiker. Men det drar ut på tiden. Aulan ska snart stänga och jag frågar stressat om vi kanske inte borde sätta igång med intervjun. Men Rosling har fått upp ångan i samtalet och vill inte höra talas om någon brådska.
– Äh! På min tid ockuperade vi universiteten, säger han och fortsätter diskussionerna. Jag tänker att det vore ett understatement att kalla honom folkbildare.
Till slut har de sista studenterna gått och en surmulen vaktmästare låter oss vara kvar en stund till.  Vi vill göra intervjun i ett av universitetshusets pampigare rum, men Hans ogillar idén.
– Vi sitter i logen, tycker han.
– Ni får inte sätta mig på en piedestal!
Hans kommer direkt från flygplatsen och drar sin tunga resväska nerför aulans gamla trätrappor. Vi sätter oss i vad som liknar ett omklädningsrum bakom aulan. Han äter en banan och vi börjar prata om det som gjort honom berömd, att förklara världen genom att på ett underhållande sätt presentera statistik. Jag undrar varför det är viktigt. Kan statistik verkligen förändra världen?
– Om du inte vet vart du står så har du ingen aning om vart du är på väg. Varför ska du som student veta hur Uppsala ser ut, vad ska du med en Uppsalakarta till? För att skapa en bättre värld måste du förstå den.
Men blir framtiden bättre om alla bara har bättre koll på statistik? undrar jag.
– Det handlar inte om statistik utan om verkligheten! Flickor går numera i skolan i mycket hög utsträckning. Men om man ger en bild av att de inte gör det ger det ju en viss bild av verkligheten, en inställning till kvinnor som outbildade. Det finns två sätt att åka på bilsemester på, med eller utan karta.
Världen är ofta bättre än vad många tror, menar Rosling. Hans poäng är ofta att vi inte känner till utvecklingen i många av de länder som brukade kallas för U-länder, där många nu ligger på samma nivå som Sverige gjorde när begreppet myntades.
– I- och U-länder är en tvådelning. Hur kategoriserar vi länder som Turkiet, Iran och Ukraina? Ska de in i samma kategori som Somalia och Kongo?
Till skillnad från många andra röster som talar om världens utveckling tycker jag att han utstrålar optimism när han talar om världsläget. Jag minns hur jag som 14-årig lillgammal cyniker hörde hans sommarprat och blev mer positiv. Så jag frågar vad han tror om framtiden. Men Hans vill inte säga vad han tror, utan vad han vet.
– Obevekligen går de stora trenderna åt samma håll. Fler och fler går i skolan och får bättre undervisning. Hälsan, infrastruktur, tillgång till vatten och elektricitet förbättras hela tiden. Förr när jag åkte till Tanzania behövde jag skriva upp numret på varje dollarsedel på grund av inflationen. Nu har nästan alla världens finansministrar och riksbankschefer gått på samma skolor. Afrikanska nationer sköter sina valutor.  Det är ordning och kompetens.
roslingtoarullar
Bild: Marcus Rönne.
– Så du tror alltså att vi kommer ha en positiv utveckling i världen?
– Nej. Jag vet att den pågår!
– Så det är inte ens fråga?
– Nej. Jag vet ju. Barnadödligheten går ner vilket är det bästa måttet på vart vi är på väg. Det fångar så mycket.  Det fångar in skolan, rättigheter, infrastruktur, tillgång till sjukvård och penningnivån i familjen. Går barnadödligheten ner så blir det bättre. Så enkelt är det.
Det är svårt att argumentera emot. Global hälsa är hans gebit och uppenbarligen verkar mycket bli bättre. Men trots att Hans förklarar att världen utvecklas i rätt riktning har jag svårt att bortse från hoten. Klimathot, krig i Syrien, terrorism. Ser han inte problemen? Visst gör han det. När jag frågar om problemen i världen nöjer han sig inte med några allmänna kommentarer eller gömmer sig bakom någon cynism. Han gör en lista.
– Det finns fem stora hot, säger Rosling, höjer upp handen i luften och räcker upp ett finger för varje problem.
– Storkrig, säger han och det första fingret åker upp i luften. Riktigt jävla storkrig.
– Sen har vi ju klimatförändring och resursbrist. Det värsta miljöproblemet jag känner till är att en miljard människor fortfarande dricker sin grannes ännu ljumma avföring. Jag har inga dåliga grannar men jag skulle göra vad som helst för att slippa dricka deras avföring.
Han fortsätter uppräkningen.
– Extrem fattigdom. Det leder till en sådan enorm instabilitet. Det är i de fattiga, glest befolkade landsbygdsområdena som Boko Haram, piraterna och Talibanerna kan slå sig ner. Det är där befolkningen hela tiden ökar. Det är de områdena man måste nå. Där borde biståndet fokuseras innan vi gör en massa andra saker.
Finger fyra åker upp i luften.
– Instabilitet i det finansiella systemet. Vi ser ju hur det gick senast i USA.
Vid det femte fingret ser han oss i ögonen och säger först ingenting. Estradören Rosling vet hur man skapar dramatik. Sedan säger han:  
– Det oförutsedda. Det kan vara det allra farligaste.
Jag ser poängen i hans uppräkning. Ofta pratas det självsäkert om världens mörka framtid, men utan att någon konkretiserar hoten. Rosling verkar vilja att vi ser dem och börjar agera. Jag slås av hur engagerad han är trots att han just föreläst och pratat med studenter i två timmar. Han är ivrig, gestikulerar och illustrerar poänger genom att rita på mitt block eller flytta omkring föremål på bordet.
Han fortsätter att tala om sin oro för den växande högerextremismen, det han kallar irrationell nationalism. Han nämner Geert Wilders i Holland och Jimmie Åkesson här i Sverige. Varför växer den nu i Europa?, undrar jag.
– Vi vet ju inte vart vi ska. Resten av världen vet ju vart de ska. Det är inte så svårt att vara president i Indien. Alla som inte är på samma nivå som vi ekonomiskt, vill dit. Men vart ska vi någonstans?
– Vart tycker du själv att vi ska någonstans?
– Vi måste ju börja göra saker mycket smartare. Den rikaste miljarden måste fortast möjligt göra saker så de kan delas av 10 miljarder i slutet på seklet. Studenter säger ofta till mig att de där andra, de kan inte ha vår levnadsstandard. Kineser kan inte också ha bil. Det hände första gången här i universitetshuset, i sal 10. Det var det som fick mig att börja rita de här graferna och starta Gapminder.
– Vad känner du när folk har den inställningen?
– Jag känner saker i sovrummet, i övrigt så tänker jag. Försök inte få mig att känna en massa saker, säger Rosling och skrattar.
En liknande fråga ställdes under föreläsningen av en student. Okunskapen verkar inte bara bekymra honom, utan gör honom närmast irriterad. Jag frågar honom om studenten.
– Blev du arg?
– Det finns ju rasism alltså. Man är fortfarande inte redo för att alla ska ha det lika. Jag brukar fråga studenterna vilka av dem som regelbundet handtvättar sina jeans och lakan. Det är ju ingen som gör det. Ändå tycker de inte alla människor ska ha tvättmaskin, att det inte skulle gå. Vad beror det på?
– Vad tror du själv?
Rosling är tyst en stund och verkar tänka efter. Han säger att det är en fråga han funderat mycket på.
– Det beror antagligen inte på dumhet för det är så fruktansvärt jävla uppenbart att alla ska ha tvättmaskin. Det måste finnas någon slags föreställning om att de där indierna som pratar konstig engelska och är lite halvbruna i huden kan spela flöjt under ett mangoträd. Jag förstår uppriktigt sagt inte hur de tänker när de inte fattar att alla ska ha tvättmaskin.
Jag funderar på om detta är den röda tråden i hans folkbildning, svårigheten han verkar ha för när människor behandlas olika. Han framhåller vikten av respekt och att man måste förstå varandra bättre, särskilt i världspolitiken.  
– Idag måste man exempelvis förstå Ryssland bättre. Det går tillbaka till andra världskriget. Det var Röda armén som befriade Österrike. Bara i Wien dog 14 000 sovjetiska soldater. På vilket sätt hyllar det österrikiska samhället dem idag? Ingenting. De nämns inte någonstans, är inte med på några museum. När jag var i Wien förra våren så upptäckte jag att det bara fanns ett bortglömt monument över dem. Jag gick dit och vid monumentet satt en ensam rysk man och spelade dragspel. När jag la en sedel i hatten tackade han på ryska. Han tog för givet att jag var ryss. Idag vet släktingarna till dessa ryska soldater att de aldrig blev tackade.
– Du verkar ha svårt för att man behandlar människor olika?
– Det går ju så illa när man gör så, rent strategiskt.
Vi kommer in på politiken. Rosling pratar mycket om vår världsbild men jag är nyfiken på vad han själv tycker. Jag undrar vad han skulle bestämma, om han fick bestämma en sak på politisk nivå. Han tillrättavisar mig direkt.
– Man kan inte bara göra en sak, man måste göra flera. Den enda enskilda frågan man måste förstå är det är att det är flera frågor.
Han berättar om ett möte med Percy Barnevik, entreprenören som är en förespråkare för att näringslivet kan lösa problemet med fattigdom.
– Percy låter ofta som om det löser sig bara folk har jobb. Men jag sa till honom: det är väl ganska bra om folk kan läsa också? Jobbar man inte bättre om man inte har tuberkulos? Det är alltid flera saker. Det handlar om hur svag den svagaste länken är.
Med organisationen Gapminder och sina föreläsningar vill han bekämpa vad han kallar förödande okunskap om världen. Han liknar det vid en Billys bokhylla som man sedan kan ställa sina andra kunskaper i.
– Det är som att när man talar om världen vill människor vädra sina ideologier. Eller så ska man ha temadag och prata massa känslor, men få vill ha en faktabaserad diskussion. Ideologi är ju nödvändigt, men först måste man ha kunskapen.
Jag får lova honom dyrt och heligt att det inte ska bli ett personreportage. Han är trött på dem. De ger ingenting, tycker han.  Han vet inte om hans föreläsningar gör det heller. Han säger lite dystert att de kanske bara har bidragit till hans egen berömmelse, kunskapen om världen verkar inte förbättras.
Han vill först inte heller ta några foton, men lyser upp när någon kommer med idén om att vi kan lära oss något av bilden. Några toapappersrullar åker fram, som ska illustrera befolkningsökningen i världen.
De 20 minuter vi hade blivit lovade har flugit förbi och långt över en timme senare känner vi att vi fått det vi behöver. En sådan upptagen man som Hans Rosling borde inte ha tid med att diskutera världsproblem med studenter långt in på kvällen. Han har inte varit hemma på två veckor. Ändå är det som att folkbildaren Rosling inte kan låta bli.
 
Av Emma Høen och Henrik Ljung.