Nationalekonomi – En intervju med Peter Söderbaum

Som en del av Master-kursen ”Man, society and the environment” vid Uppsala Universitet och SLU träffade jag en lärare, Peter Söderbaum, en gammal UF’are, som föreläste om ekologisk ekonomi. Jag gjorde bedömningen att det han hade att säga om hållbar utveckling och relationer mellan nationalekonomi och statskunskap inte skulle vara helt ointressant ur UP synvinkel. Vi satte oss ned efter en föreläsning med en varsin kopp kaffe (eller vatten för mig, som pluggat fyra år och aldrig börjat dricka kaffe…)
Vad vet du om Utrikespolitiska föreningen?
Jag läste till en pol.mag. i Uppsala under tidigt 1960-tal och började med statskunskap innan det blev nationalekonomi och företagsekonomi. Utrikespolitiska föreningen var i hög grad synlig redan på den tiden och jag deltog i en del av föreningens arrangemang. Men jag fick tidigt en roll som skattmästare, senare ordförande i Nationalekonomiska föreningen i Uppsala. Aktivitetsnivån i den föreningen var inte särskilt hög men jag minns att vi bjöd in Gunnar Myrdal som föreläsare. Han höll en egen linje som nationalekonom bland annat genom att betona värderingarnas roll i nationalekonomisk forskning och utbildning. Det finns ingen ”värdeneutral” nationalekonomi enligt Myrdal. Detta har senare blivit en ledstjärna i mina roller som forskare och lärare vid Uppsala universitet, SLU och Mälardalens högskola. Myrdal såg sig själv som institutionell ekonom men hans budskap om att subjektiva värderingar hos forskaren påverkar problemval, metoder, redovisning av resultat osv. var inte särskilt populärt ens bland de institutionella ekonomer i USA som han på andra sätt uppskattade.
Gunnar Myrdal skrev en artikel i tidskriften Ekonomisk Debatt 1977 där han uppmanade yngre forskare att intressera sig för institutionell ekonomi som en tvärvetenskaplig och värderingsmässigt mer öppen alternativ skolbildning inom nationalekonomin. Jag hakade på denna utmaning och skickade in ett bidrag till Ekonomisk Debatt. Tidigare hade jag medverkat i tidskriften men nu blev det stopp och jag fick klart för mig hur företrädare för den neoklassiska huvudströmningen inom nationalekonomi skyddar sitt paradigm.
I detta läge vände jag mig till Myrdal som bjöd mig till sin bostad i Stockholm som låg i Gamla Stan. Jag gick dit. Myrdal som då var ungefär i min nuvarande ålder beklagade att hans läsförmåga var nedsatt på grund av sjukdom. Han kunde därför inte ta ställning till meningsskiljaktigheter med tidskriftens redaktörer. I stället bjöd han mig på ett glas sherry och gav mig flera av sina böcker. Det blev en trevlig pratstund och jag påminner gärna andra samhällsvetare om att vi har ett arv efter Gunnar Myrdal att ta vara på.
Jag har förstått att du är kritisk mot nationalekonomin, t ex när det gäller grundutbildningen i ämnet. Kan du kort redogöra för den kritiken?
Jag har en pluralistisk inställning till teoretiska perspektiv inom nationalekonomi och företagsekonomi. Att neoklassisk teori serveras som teoretisk och ideologisk infallsvinkel i grundläggande läroböcker är OK men problemet är att man begränsar sig till neoklassisk teori i så hög grad att man kan tala om ett monopol. Standardiseringen vid universitetens nationalekonomiska institutioner i Sverige och globalt till läroböcker av typ Gregory Mankiws ”Economics” är ett problem enligt min bedömning.
Jag rynkar på ögonbrynen och ska precis be om en utveckling, men innan jag hinner fråga, fortsätter Söderbaum:
Varför är det så? Jo, just på grund av det som tidigare påpekades att ett paradigm såsom det neoklassiska samtidigt har ett teoretiskt och ideologiskt innehåll. Det blir med andra ord frågan om ideologisk ensidighet och politisk propaganda under vetenskapens täckmantel jämfört med en situation där flera olika teoretiska och ideologiska infallsvinklar finns företrädda inom utbildningen.
Neoklassisk teori kan fungera godtagbart inom några områden såsom ekonomisk politik på makronivå, t ex. penningpolitik inom ramen för nuvarande politisk-ekonomiska system. Men i relation till andra områden, t ex hållbar utveckling är neoklassisk teori otillräcklig. Jag ser det som att monopolet för neoklassisk teori är en central del av de miljöproblem vi står inför.
Sättet att se på människan som aktör i ekonomin, liksom sättet att se på organisationer (som företag vilka maximerar monetär vinst), marknader (i termer av utbud och efterfrågan som mekaniska krafter), sättet att se på beslutsfattande, beslutsunderlag, institutionell förändring, miljöpolitik osv. enligt neoklassisk teori är vetenskapligt och ideologiskt speciellt. Varför skall vi nöja oss med detta perspektiv?
Vad har det med utrikespolitik att göra, anser du?
Utrikespolitik börjar på hemmaplan. Sverige är i grundläggande avseenden ett demokratiskt samhälle men det finns brister i mänskliga rättigheter och yttrandemöjligheter även hos oss. Nationalekonomin är ett utmärkt exempel på något som kan ses som ett maktmissbruk. Neoklassisk teori legitimerar den neoliberalism som innebär avreglering, privatisering och generellt fokusering på marknad, monetär vinst och ekonomisk tillväxt. Denna neoliberalism måste få finnas som ideologi men när man systematiskt undviker debatt kan man tala om brister i vår demokrati. Det är t ex svårt att debattera det så kallade Nobelpriset i ekonomi (egentligen ”Riksbankens pris i ekonomiska vetenskaper till minne av Alfred Nobel”) som särskilt under senare år har utdelats till neoklassiska ekonomer. Medvetet eller omedvetet innebär detta inte bara en vetenskaplig utan samtidigt en ideologisk styrning. Kritik är många gånger ovälkommen eftersom Nobelinstitutionen är kopplad till prestige för Sverige i ett globalt perspektiv.
Kan du själv kliva ur dina nationalekonomiska tankespår och fokusera mer på utrikespolitik?
Okej, jag skall försöka. Men nationalekonomin är viktig för nationell politik, EU-politik och globala institutioner av typ Världsbanken, IMF, WTO, OECD, UNEP, UNDP osv. Dessa institutioner utgår i hög grad från och legitimeras av neoklassisk ekonomisk teori. De kan knappast beskrivas som progressiva när det gäller alternativ teori.
Om man som jag väljer demokrati till en del av perspektivet på ekonomi så blir det aktuellt att ställa krav på motparter, t ex. när det gäller export/import av varor och tjänster. Aktörer i Kina och Ryssland bör känna att aktörer i Sverige och inom EU gärna ser en stärkt demokrati i de länder man gör affärer med.
Jag skall avsluta med att säga något positivt om studenter i Uppsala – utöver att man har en aktiv Utrikespolitisk förening. Här finns t ex. också en avdelning inom Amnesty och ”Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter”. Det är ett globalt intresse att stärka demokrati i olika länder om man vill verka för en fredlig utveckling. Diktatur bör motverkas och ett sätt att göra det är att informera om diktaturens praktik i länder som Belarus. Under julen läste jag Martin Ugglas välskrivna bok ”Bruksanvisning för diktatorer” som handlar om situationen i Belarus. Frågan är givetvis också vad som kan göras för att stärka de demokratiska krafterna i länder som Ryssland och Ukraina.
Och din slutsats av allt detta – vad blir den?
Att demokrati är viktig och bör stärkas och återvinnas i varje land och inom varje område. Demokrati bör utgöra en viktig del av försvars- och säkerhetspolitiken. Även nationalekonomin bör demokratiseras.

Av: Amanda Berglund & Peter Söderbaum

IMG_9851 Peter Söderbaum